Angliru på en järnhäst
Det här är lite av rekord i längd på blogginlägg, kanske skulle klassas som novell men efter en sån här upplevelse är skrivlusten total. Hoppas ni orkar igenom.
Enbart en dag hemma efter Kalmar för att packa om och bege sig till Spanien, inget träningsfokus här inte! God skinka, rödvin, bläckfisk, skaldjur och många härliga stunder med våra vänner från Barcelona. En av dem är ifrån Galicien som ligger i nordvästra Spanien. Det var närmare bestämt dit resan gick.
Har hört många berätta om hur tufft det är att återhämta sig efter en Ironman. Trodde nog inte riktigt på det förrän jag gick upp dagen efter. Vi sov över hos Anders W och Pernilla på Öland och på morgonen när jag skulle gå ur sängen hade jag ont ÖVERALLT. Solbrännan var värst nästan, därefter kom benen, jag kunde inte böja på dem och kunde knappt röra höften. Det finns en ganska rolig video från vår hemresa...den bjuder jag på...
Stelbent. Klicka här för att ladda hem filmen
Väl hemma var det som sagt dags att packa om och bege sig mot Galicien. Flyget gick från Stockholm via Madrid till A Coruña. Vi fick ett varmt välkomnande när vi sent om sider kom fram, våra spanska vänner hade hyrt ett hus på kusten under hela augusti som vi tillsammans med dem och Annas föräldrar ockuperade under en dryg vecka. Juandi, en cykelkompis kom även dit med familj. Mycket trevligt!
Vi åt bläckfisk i en by som hade en särskild fiesta för ändamålet, vi besökte fiskebyar och gick vandringar i skogen. Galicien är väldigt grönt och fint, inte alls som man föreställer sig Spanien, långt ifrån de Britt-stinna stränderna på Costa Brava.
Angliru
Angliru i stapel. Källa www.altimetrias.net
1 vecka efter Kalmar kom så dagen. Den stora utmaningen var här! Jag skulle springa 2km...det gick inte. Jag tog 10 steg, stannade och stretchade, sprang 10 till och stretchade ytterligare. Det var lönlöst. Så jädra svårt det ska vara att återhämta sig, se upp ni som har Ironman-planer, det onda har bara börjat när man går in på löpsträckan, det håller i sig i nästa 2 veckor.
När det två veckorna hade gått från att jag korsade mållinjen i Kalmar var det ändå slut på vilan. Vi åkte i gryningen från Galicien och in i Asturien. Det är en om möjligt ännu vackrare region med höga bergen som dramatisk stupar ner i Atlanten. Ett av de höga bergen har en topp som heter Alto del Angliru, ni som fölt Vuelta España och Tour de France känner säkert till denna mytomspunna stigning.
Vi startade vår dag i Oviedo där vi hyrde cyklar. Anna fick en BH race one, aluram och karbongaffel, 105-växlar. Jag fick en 10 år gammal stålracer med Ultegra som verkligen hade sett sina bästa dagar...så går det när man är 1,90 lång i ett land där snittlängden ligger på typ 1,50. Vi lämnade Oviedo på hårt trafikerade vägar och det var en härlig känsla att vika av in mot bergen och första stigningen.
Anna hängde med fint, Juandi och Juanca var oroliga för att de skulle få tjejspö och 3km in var tempot så högt att Anna fick släppa lite. Vi saktade in, jag sa till Anna att prova en attack för att skrämma dom lite och det gjorde hon! Fick kanske 100 meter men Juanca var med på noterna och tog ikapp det snabbt. Sen attackerade han själv i rejäl bamsestöt som höll på att hålla, jag gick på absolut max och fångade in honom med ca 1 km kvar till toppen. Anna hittade sitt tempo och var bara 2 minuter efter upp.
Vi susade ner mot staden Mieres. Där frågade vi en man i 40-årsåldern om vägen mot nästa stigning som jag inte minns namnet på. Han pekade mot en trafikerad väg ut ur staden och vi var lite skeptiska. Då kom en man som var närmare döden än pensionen fram och berättade att han minsann hade en bättre idé. Upp genom bostadsområdet och vidare in i bergen bakom huvudgatan. Första kilometern var det bebyggelse överallt sen mer sporadiskt och till slut var vägen bred som en cykelbana. Den vindlade uppför i extremt brant terräng, säkert 9-10% på många ställen. Träd hängde över den smala vägen och vi kämpade oss upp och tänkte på klassiska Mortirolo-stigningen, det var nog så den kändes (fast den är 10km längre än denna).
Uppe på toppen var det gruppo compatto. Anna hade flåsat som aldrig förr och vi höll ihop hela vägen upp. Nu hade vi cirka 1500 höjdmeter i benen och väldigt lite mat i magen. Nere i nästa by tog vi direkt sikte på den lokala baren. LUNCH!
I södra Spanien jobbar ingen men i norra jobbar åtminstone kvinnorna. Männen sitter på baren och drick stark hemkörd ciderm spelar kort och skämtar. Vi åt det köket hade att erbjuda, ingen meny här inte. Det blev nån sorts köttbit, en röd paprika och pommes frites. Gubbarna var inte vana vid utbölingar så några av de kom direkt fram och pratade när vi reste oss från bordet. De berättade naturligtvis direkt om hur vackert det var att cykla här, hur de sett Pedro delgado attackera uppför Angliru-stigningen och hur de saknade Vuelta España som inte kom till byn i år heller. De som inte snackade cykel köpte falska cykelkläder av byns Marockan, han kallades Mustafa och sålde Ralph Lauren-tröjor där hästen såg mer ut som en ponny.
En man med rejäl kagge, bockskägg kom fram och undrade om vi skulle mot Angliru. Inte en chans sa vi, vi har två mindre stigningar kvar sen bär det av ner mot Oviedo igen. "Äsch" sa mannen, jag ska bara hem och käka så kan vi väl åka dit sen? Min brorson kan hänga med, han cyklar och behöver träna lite. Det är ju dessutom klarblå himmel över berget, det händer inte varje vecka lovade han.Vi tittade på varandra och jag såg rädslan och längtan i Juandi och Juancas ansikten. De visste vad det handlade om. 23,5% i maxlutning, 10,5% i snitt över de 13 km från byn La Vega upp till toppen på det 1500m höga berget. Anna var trött men lyckligt ovetande när hon tackade ja. Mannen stack iväg hemåt och kom efter 30 minuter tillbaka med släpkärra och bil.
Vi paceade (låg bakom) bilen på vägarna och genom tunnlarna ner mot La Vega. Väl framme vinkade han fram oss och vi gick rakt in i stigningen som första 3 km är relativt lindring med med snittlutning mellan 5% och 8%. Vid vägkorset i Grandiella kastade Anna in handduken och hoppade in i bilen. Jag tog mitt eget tempo direkt när stigningen började på allvar, det var omöjligt att hålla ihop här. Jag är bra uppför och fick snabbt en lucka, min utväxling va 39-27 (tänder på klingan fram och bak). När proffsen kör här har de kompakt-vevparti 34-27 eller ännu lättare. Det skulle jag med önskat längre upp.
Tunga tramptag. Dagen till ära i svenska mästartröjan från någon gång på 90-talet
Efter 8km var snittlutningen uppe mot 12%, det gick saaaaakkkkkttttttaaaa men säkert. Första rampen kom som en chock 22% och pulsen stack som ett spjut. Allt i kroppen gjorde ont och inte ens serpentinernas ytterkurva gav någon vila. Anna och vår privat-chaufför från baren åkte bakom i bilen men fick stanna för att de inte kunde komma om eller köra så sakta i den branta stigningen. Uppe för rampen "planade det ut" igen och gick tillbaka runt 12-13%. Fler och fler ramper dök upp och efter en lång sträcka med 17% vek jag runt en tät vänsterserpa och SMACK! Cueña de las Cabres...23,5%
Det var bara att inse faktum, jag kommer att ramla eller att gå av cykeln. Bilen hade åkt förbi och väntade på mig i nästa kurva. Med lite skam och en rejäl skopa mjölksyra smällde jag ur skon ur pedalen och började att gå. Det var jobbigt det med! Lill-killen som var med i bilen (han som skulle träna lite) hade hoppat upp i bilen efter bara 1km av stigningen och sprang nu ner och undrade om han kunde hjälpa till. "Håll käften unge, jag ska upp själv!"
Två dopade, Heraz och Jimenez kämpar upp för Les Cabres när det begav sig
Väl uppe i nästa serpa hittade jag 1m nerbajsad ytterkurva. Det var de vackra fjällkorna som går på berget som använde den lilla delen plan mark som toalett. Jag flåsade i någon eller några minuter och trampade i pedalerna igen. Det var ju inte direkt över nu. Nästa ramp var 22% och dagens andra promenad var ett faktum. Denna gång bara 50m men ändå. Väl uppe för den blev det mer lättåkt terräng och de 5-10% som utgör sista delen kändes som en nerförsbacke. Segergest på toppen och obligatoriskt foto vid skylten där målet brukar stå på Vuelta España.
Jag brukar inte svettas så mycket men idag så!
Jag litade inte på min kära järnhäst så nerfärden fick bli per bil. Juanca och Juandi cyklade nerför och berättade skräckhistorier om det när vi åkte hemåt i skymningen. VIlken underbar dag, vilken underbar stigning och vilken underbar känsla att ha mjlöksyran i benen igen. Nya mål tar form i huvudet. Kanske blir det en tri-elitsatsning till nästa år...kanske...
Topp!
Kalmar järnman – Race report
Först och främst vill jag tacka Anna, mina föräldrar och all övrig släkt och vänner för det enorma stöd jag fått innan, under och efter denna tävling. Fantastiskt att läsa/höra om alla sms, telefonsamtal, twitterflöden och Facebook-kommenterar. Det är jäkligt skönt att ha sånt med sig när benen stumnar och orken tryter. TACK!
Alla bilder är klickbara för större version
Dagarna innan
Kallt test vid simstarten
Vi kom till Kalmar strax efter lunch på torsdagen, checkade in på hotellet och upptäckte att vi hade rummet ut mot gatan....jaja, hotellrum brukar ju vara välisolerade mot oljud så det var inget vi grubblade över.
Det första vi gjorde var att gå ner till simstarten och kolla läget. Vi snackade med en kille som just tagit en kort simtur, kort var den eftersom det var uppskattningsvis 15 grader i vattnet (!). Jag krängde mig i våtdräkten och stack iväg för att se om det verkligen var sant. Det kalla vattnet skar i huden mot pannan, på händer och fötter! Simmade bara några hundra meter och skyndade sedan upp till stranden igen. En viktig lärdom var att pulsen sticker mycket fortare i kallt vatten, det är dessutom svårare att få kontroll på den igen.
Fredagen inleddes med att plocka på tävlingshjulen och sticka ut för att testa materialet. Jag cyklade delar av cykel- och löp-banan. Lätt att hitta på löpningen men cykelbanan var inte helt optimalt pilad. Race-meeting var kl 1430, de gick igenom allehanda nyheter och icke-nyheter. Ex fick man inte bajsa i straffboxen...tänka sig...
På kvällen åkte vi cykelbanan i bil så efter det hade jag full koll på hela banan.
Natten mot lördagen var inte kul. Jag gick och la mig kl 20, grannen kollade på friidrotten och det hördes tydligt. Sen började grannen fixa och dona med det mesta och raggarbilarna passerade utanför. kl 23 drog livemusiken igång på torget och hela vårt rum vibrerade. Jag gav upp, ringde mamma och pappa som hade ett annat rum på hotellet och kollade om de hade tyst och lugnt hos sig, det hade dom. TACK för att vi kunde byta rum, det räddade uppladdningen! Till slut blev det åtminstone 5 timmars sömn, det får duga.
Race day!
Klockan ringde 04:42. Hotellet hade fixat en bra triathlonfrukost så det var bara att toppfylla med gröt, mackor, ägg och allt annat man orkade trycka i sig.
Blir det regn eller inte? Allt som ska användas ska läggas fram
Anna hjälpte till att bära alla hjul, lådor och annat som skulle med till incheckningen, vi var där tidigt så det var ingen kö alls. Jag packade upp prylarna och gick sedan till simstarten för att märka benet med startnumret. Tidigare märkte man alla i ansiktet och på axeln med det är numera förbjudet, synd tycker jag, det är ju coolt =)
Klockan 0645 skulle alla vara redo för start vid Kattrumpans badplats. Speakern meddelade att den officiella vattentemperaturen var 16.1 grad. Vilken tur för oss! Om det hade varit o,2 grader kallare hade de enligt reglementet tvingats korta simsträckan. Nu blev det bara en omdragen bana som istället mätte 1000m och skulle då simmas 4 varv (sista varvet var kortare eftersom man gick upp innan varvning).
Tävlingsklass herr och dam stod längst fram i vattenbrynet, bakom stod hundratals motionärer. Herr-senior hade gula badmössor, dam röda och motion vita.
Solen tittade fram lagom till nationalsången.
Det var en underbar stämning vid starten, lycka till-kramar med Rojne och Tranåsgrabbarna, galda rop med Stockholmsgänget som jag lärde känna i Sövde. Det är en unik vänskap i triathlonsporten som jag inte upplevt i någon annan sport.
Strax innan starten spelades nationalsången och alla tävlande gav en stor applåd till publiken som skulle bära dom fram under dagen.
Simning - 3860m
Varvning
När starten hade gått var det tjurrusning ut i vattnet. Kylan var inget man brydde sig om men pulsen stack uppåt ganska snabbt. Jag hittade inget flyt alls i början, alla simmade som tokar och det var svårt att hitta ett rent spår, slag och sparkar hela tiden! Jag var nära att få panik efter 200-300 meter och när vi nådde första bojen visste jag att det var grunt så jag ställde mig upp och tog några väl behövda andetag. Det kom hela tiden folk bakifrån så jag kastade mig i igen och försökte ta det lugnt och kontrollerat. Ganska snart kom jag in i rytmen, andningen fungerade och jag letade mig ut åt vänster för att få fritt vatten att simma i. I ett huj började jag att ta placeringar, när vi var framme vid piren (ca 600m in på 1000m-varvet) var jag ganska långt upp i fältet och tog fortsatt placeringar. Det var trångt, trångt i den lilla kanalen bakom piren, jag fick glasögonen avsparkade två gånger. Upp mot varvning till första varvet låg jag topp 30 och vattnet var fritt. Underbar känsla på andra varvet, vi kom ifatt de första bröstsimmarna och mot varvning till 3:e var det jämn spridning av folk över hela banan.
Sista varvet fokuserade jag på att koppla bort benen och köra mer på armarna, jag hade bra flyt och ville snabbt komma upp innan jag blev ännu mer nedkyld.
Rampen upp ur vattnet gav en härlig känsla, flera hundra åskådare och jag visste att jag låg bra till. Simningen hade tagit 59.57 vilket var 11.e tid i min klass.
Letar efter dragkedjan för att cabba ner och springa till T1
Cykling - 180km
Varv 1 av cyklingen, någonstans runt 50km
Cyklingen kördes på en 6 milsbana som skulle rundas tre varv. Det var platta, breda och snabba vägar ut ur Kalmar. Jag hade ingen klocka varken på armen eller cykeln utan körde helt på känsla. BIKE TO RUN. Ganska omgående blev jag passerad av två snabba killar, efter det stabiliserades det och jag följde de två på hyffsat avstånd. Ingen mer dök upp bakifrån. På race-meeting hade de varnat för en järnvägskorsning, första gången jag kom dit blinkade varningsljusen rött, jag såg ett tåg som sakta sakta närmade sig men bommarna var fortfarande uppfällda. Det stod två funktionärer och vinkade fram mig så jag höll trycket hela vägen förbi, så nästa gång ni undrar varför tåget är försenat så kan det vara att de inväntat en triathlet som skulle passera =)
Ungefär 5km innan vändpunkten kom ledar-mc:n i motsatt riktning, bakom låg vem-det-nu-var som ledde just då. Jag började direkt att räkna hur många fler jag mötte fram till vändpunkten. Banan gick samma väg ut som hem så man hade bra koll. Uppe vid vändpunkten hade jag mött 19 cyklister.
På väg tillbaka mot första varvning mötte jag ganska snart Rojne, han var ungefär 5 minuter efter mig då. Vi hälsade uppmuntrande på varandra genom ett tydligt "kom igen grabben!". Mötte även Mats W på väg hem, han såg stark ut och cyklade med ett leende på läpparna!
Mats trivdes i tempobågarna
Första varvet gick på 1.35, dvs nästan 38km/h i snitt. Jag hade ju ingen klocka men kära mor ropade tiden när jag passerade vid Ängö-depån. Det var lite skrämmande att det gått så fort, jag kände att jag tog i och blev lite försiktigare under varv 2. Vinden tilltog hela tiden men mycket annat hände inte. jag åt bra och drack bra hela sträckan. Fick totalt i mig 4 liter vatten, 3 dl sportdryck, 3 bars, 3 gel, 2 bananer och 2 torra bullar. Kissade med jämna mellanrum (i brallan, att stanna tar tid) så vätskebalansen var bra.
Tredje varvet var segt, benen började stumna och jag körde lite mer försiktigt för att spara krafter till löpningen. De flesta andra gjorde likadant så passeringar och uppskattningar av avstånd till medtävlande var ungefär konstanta.
Cykelsträckan tog till slut 4 timmar och 54 minuter, 36,7km/h i snitt och hyffsade ben med in till växling mot löpsträckan!
Löpning - 42 195m
Bytet till löpning gick på dryga två minuter. På den tiden hann jag äta en värktablett, byta strumpor, knyta löparskorna och plocka fram löparkepan. När jag passerade ut från T2 hörde jag att det ännu inte gått 6 timmar sedan starten. GÖTT!
Löpningen gick ut ur stan på cykelvägar, jag hade sällskap med en kille (som jag tror heter Olle) från Stockholms triathlonklubb. Jag klev om och fortsatte i mitt tempo och blev snart ensam. I det läget kände jag efter väldigt mycket för att säkerställa att jag inte öppnade för hårt, jag kände hela tiden att jag hade mer att ge men tog det lugnt och höll ett jämnt tempo. Upp mot 7km kändes allt mycket bra. Jag kände efter vad som fattades och drack cola och vatten blandat med allt från bullar och bars till chips. Det gällde att hålla vätskenivån och magen i shack. Det är inte kul med mag-ras på löpning, det har hänt på träning nån gång och det är inget som ska beskrivas =)
Ner mot första varning hade jag fortsatt fint flyt. Jag kunde inte uppskatta hur fort/långsamt det gick men känslan var bra. Ungefär 1,5km efter vändpunkten mötte jag Rojne som var på väg ut, strax efter honom kom Marcus från Sthlm triathlon (som sprang om mig med 1km kvar av Sövde Halvironman) jag tänkte direkt att "Oh no, det kommer att hända igen!".
Vilken känsla det var att komma ner till de centrala delarna igen, mängder med publik och alla var pigga och hejade för fulla halsar. Vuvuzelas, ko-klockor och allt annat man kan tänka sig. Henrik Wiss, Björn Ydremark och flera Nocout-kompisar var på plats och hejade. Vid varvning fick man ett gummiband som visade hur många varv man klarat av, till gummibandet fick man också den största dosen pepp en funktionärskår kan ge, stor eloge till tjejerna vid varvningen!
På varv två mötte jag Mats W som sprang med lätta fina steg, detta var innan knäproblemen blivit allt för illa för honom. Jag och Rojne höll ungefär jämna steg och gjorde High five på ungefär samma ställe varje varv. Marcus från Sthlm närmade sig dock oroväckande snabbt.
Sista 10km var en fajt!
Jag hade inte fått några tider från Anna eller föräldrar vid varvningen så på 2:a varvet visste jag inte hur jag låg till tidsmässigt. Det kändes fortsatt väldigt bra och "drivet" fanns i löpsteget. Jag var hela tiden övertygad om att både Marcus och Rojne skulle kliva förbi mig, det hade inte gjort så mycket. Jag var på väg mot en bra tid och det var ju huvudmålet, placering var sekundärt.
På 3:e varvet började stelheten att komma. Jag kämpade ganska rejält och klämde ur det sista jag hade i Liquid-påsen i ryggfickan, drack lite extra cola ur muggarna och sträckte ut lite extra efter vändpunkten för att inte Rojne och Marcus skulle se att de tog på mig. Vid vändpunkten (7km kvar) satt det en klocka. För att gå under 10 timmar skulle den vara tvungen att stå på mindre än 16:25. Tårarna var nära när jag klev förbi klockan och vändflaggan kl 15:50!
Bästa känslan!
Marcus var nära nu men Rojne hade saktat in lite, så även om placeringar inte var viktiga ville jag ju gärna ha revansch från Sövde och att kunna fajtas med en så pass stark kille som Rojne var väldigt inspirerande. Sista 3km blåste det starkt motvind, jag tittade bakåt några gånger men kunde inte se något annat än passerade löpare. Först här vågade jag räkna på att klockan nog skulle stanna någonstans kring 9 tim och 30 minuter. In mot upploppet och en sista koll över axeln, när jag inte såg någon annan slog jag av på takten och gick de sista 20 metrarna in mot mål, armarna i luften och hur mycket känslor som helst inombords!
I målfållan grattade Anna och föräldrar med skumpa och kramkalaset med medtävlarna fortsatte på samma sätt som innan starten på morgonen. Man kämpar ju om en placering och på så vis mot varandra, men det som förenar är ändå kampen mot målet att klara hela den långa ironman-distansen.
Nu väntar två veckors vila och återhämtning hos våra kära vänner i Spanien. Efter det kommer nya mål, kanske en elitsatsning till nästa år? TACK för allt stöd och support! Grattis till alla som klarade av Kalmar järnman, bra jobbat Mats som med mycket vilja och värktabletter promenerade sista 15km med sitt onda knä och grattis Henrik G i Nocout.se som fullföljde sin första järnman på ett mycket bra sätt!
Placering: 13
Simning: 00:59:57 (11:e plats)
T1: 00:02:49
Cykel: 04:54:08 (18)
T2: 00:02:18
Löpning: 03:31:30 (21)
Totalt: 09:30:41
T-1 Lycka till Fredrik!
”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.”
För nästan exakt ett år sedan bestämde sig Fredrik för att köra Kalmar Järnman. Imorgon kl 07:00 går starten för färden där 3,8km simning, 18 mil cykel och 4,2 mils löpning ska avverkas. Jag är helt övertygad om att Fredrik kommer att klara detta på ett bra sätt, jag tror t.o.m. att han kommer klara det väldigt bra. Däremot vill jag inte ge mig på en gissning av sluttid. Det är lätt att sitta och teoretiskt räkna tider och hastigheter på de olika momenten. Men alla som tävlat i längre distanser oavsett idrott vet att allt kan inträffa och oftast inträffar någon gång under ett långlopp. Så oavsett vad klockan stannar på kan ingen ta bort något från den prestation det innebär att fullfölja en Ironman-distans.
Vad man heller inte ska glömma är vilken enorm träningsmängd som krävs, och som Fredrik också lagt ner för att vara så förberedd som han faktiskt är inför loppet. Det finns inga genvägar för att förbereda sig för en Järnman och Fredrik har under året tränat smart, disciplinerat och precis skithårt! Tidiga morgnar i bassängen, många och långa pass på tempohojen, löpträning helt anpassad efter benhinneproblem ist för att bara rusa på och förstöra allt. Plus den ansträngning som krävs vid sidan av träningen i form av planering, mat, vila för att få ihop allt.
Så oavsett vilken tid och hur Fredrik tar sig igenom färden i Kalmar imorgon så ska både han och alla andra imponeras av året som varit med den Karin Boyerska insikten om att det är vägen som är mödan värd!
Lycka till!
/Martin
kolhydratladdad järnman-aspirant!
T-2 Inför Kalmar
Detta blir sista blogginlägget innan start. Idag åker vi ner till Kalmar och datorn får stanna hemma.
Det ska bli skitkul att äntligen få stå på startlinjen! Målbilden är att simningen ska kännas lugn och säker, de två tidigare racen jag kört har jag känt mig urstark på simningen och alltid haft en bra placering upp ur vattnet. I Kalmar är motståndet mycket hårdare så någon topp 20 upp ur vattnet är nog inte troligt men kanske topp 50?
På cyklingen ska jag bara fokusera HELA tiden på energi och att aldrig gå på mjölksyra. Kommer nog vara ett sammanbitet ansiktsuttryck under de 18 milen. Hoppas slippa punkteringar och annat strul men om det skulle hända gäller det att behålla drivet och de positiva tankarna. Hoppas ta placeringar på cyklingen men det är sekundärt, det viktigaste är "BIKE TO RUN".
Löpningen är det klart mest osäkra. Jag har aldrig sprungit längre än 30 km (och då var det simpaus i mitten) så det kommer bli en enorm prövning. Det kommer att göra ont, det kommer nog att finnas blandade känslor under de 4 timmarna jag hoppas att det tar. Värktabletterna ligger i väskan och efter Kalmar väntar två veckors semester med våra goa vänner i Spanien, så låt det göra ont, jag ska runt!
Tack för all pepp jag fått de senaste dagarna, det känns tryggt att ha ert stöd!
Artikel från dagens Corren. Klicka för större. (tryck sedan ESC för att komma tillbaka)
Correns artikel. Klicka för att läsa
T-3 Intervju med Corren
Reportern, Rojne och jag.
Idag blev Rojne och jag intervjuade av Corren.
Kul att få sprida lite Triathlon-kunskap! Frågorna handlade mycket om hur man orkar, varför man gör det, hur mycket vi tränar, vad vi äter osv...Vi försökte att tona ner det lite, vi berättade att det finns motionsklass och olika distanser. Triathlon är en sport ALLA kan hålla på med, hoppas det kom fram. Imorgon är artikeln i tidningen, vi får väl se vad det blev.
Tribox
Packningshögen är klar här, hjul, reservhjul, pump, hjälm, skor, mat, flaskor och mycket mycket annat över allt. Har även skaffat mig en växlingslåda, jag tror det kan vara bra om det regnar.
Det kommer att vara tillräckligt jävligt även med torra skor inför löpningen.
Vill du följa min och andras framfart i Kalmar? Gå in och beställ SMS på www.kalmartri.com
eller följ live-rapporteringen på Nocout.se Twitter www.twitter.com/nocout
Imorgon rullar vi mot Kalmar, GET IN!
T-4 Sigges beach och soft i Berg
Canyon RACE READY
Nu är min Canyon snart race ready! Jag gjort rent kassetten på tävlingshjulen så att det skulle gå att äta från den. Dagen har förutom puts och framplock av diverse tri-prylar bestått av besök på Sigges Beach i Brokind, sista simpasset innan Kalmar och det kändes mycket bra! Efter det åkte vi och shoppade ny kamera och sen spenderade vi kvällen hos Gustav och Cissi i mysiga Berg. Ordförande Karlsson köpte fikabrödet, Anna tog cykeln dit medan jag gled dit i bil, det är bra gött att ladda! =)
T-5 Rängen runt och mer energi
Ronde van Rängeren
Idag körde jag Rängen runt i halvfort tempo. Höll så bra tryck jag kunde utan att gå på mjölksyra eller ta ut mig för mycket. Det småregnade hela rundan men var ändå rätt så skönt att få igång benen efter några dagar med låg aktivitet. Hoppas på ett bra simpass i någon sjö imorgon + ett till cykelpass på onsdag. Har känt av benhinnorna senaste dagarna så någon mer löpning blir det inte!
Nu ska jag till Västra Cykelaffären och lämna tillbaka en låda bars jag just hämtade, hade beställt Cookie men hämtade Chocolate...att det kan kännas så jobbigt att promenera 5 minuter till cykelaffären när man står inför sitt livs längsta tävling...
Ciao!
T-6 Äsch
Tänk er en ångbastu utan värme men med en stor jäkla Carola-fläkt. Så är vädret på Ölmetorp idag...Ska ju cykla och har ingen regnjacka. Jag tror att vi åker hem till Linkan!
*************
Det blev bara en knapp timme på testcykeln på gymmet + lite magstyrka och stretch. Inte ok.
T-7. Skogspromenad och sighting
Det blev bara 1500 simning idag. Det var ganska lugna 1500 m också, jag tränade på att simma rakt, dvs att sätta handen i rak linje från axeln, jag tog sikte på ett träd eller något annat "landmärke" här ute i urskogen och simmade rakt mot det utan att titta upp, det gick kanonbra! Bang on target varje gång. Efter det tränade jag på att "sikta" eller "sight:a" i hög fart, för min del funkar det klart bäst att titta och sedan falla ut i andning, inte ner och borra igen då får man ju andnöd!
På eftermiddagen var planen att springa en runda men benhinnorna har av någon anledning gjort sig påminda de senaste dagarna så vi tog en skogspromenad istället. Jag läste i Runners World att långpromenad var ett bra substitut för distanslöpning, man stärker muskler och senor på i stort sett samma sätt, även om jag nog tror att resultatet blir sämre när man går än när man springer, eller?
Stilstudie i dikesklättring
Anyways, Anna och jag + L-G och Helena (mina svärföräldrar) gav oss ut i regnet. Planen var att hitta en liten stuga som heter Granstugan. Det gick inte. Vi hamnade däremot i en liten fiske-göl med det vackra namnet Göltorpagölen, bodde Göltorpagöltorpar´n där i sitt torp? Vi lärde oss hur en åkergroda ser ut och hur en bofink låter. Kanske inte upplevelser man har nytta av i Kalmar men allt kan ju inte handla om triathlon!
Avlsutar med ett citat från Colting som jag tycker är väldigt bra. "Det är inte mycket som blir bättre av att inte springa.". Tänk på det.
T-8. Cykeldistans
Lika bra att få det gjort. Någon gång denna helg var planen att få ett långt cykelpass. När jag åkte ut till landet igår hade jag bara med kort-kort (kort ärm på tröja och inga benvärmare, för er som inte är så insatta i cykel-lingo) plus en vindväst att ha i bakfickan ifall det skulle bli regn. Idag åkte allt på och det var ändå svinkallt.
Jag stack ut kl 1030, då var det mäktiga 14 grader varmt. Rundan började från Ölmetorp mot Rejmyre, väl där började jag få upp värmen något. Körde sedan vidare till Hävla som bortsett från alla byggnader som uppförts efter år 1900 är ganska fint! Detsamma gäller Vingåker som var nästa håla som passerades, en huvudgata som liknar Arvikas förutom att raggarbilarna är utbytta mot 740-svennar på väg till Factory Outlet. Efter Vingåker rullade jag norrut, planen var passera Läppe som ligger vid Hjälmarens strand. Vänner till familjen har sommarstuga där, kul att se hur det ser ut. På något sett hamnade jag fel och helt plötsligt stod det Läppe 9 till vänster, jag kollade på Google Maps och såg att jag åkt länge österut än planerat. Eftersom jag misstänkte att rundan skulle innehålla många fler små felnavigeringar accepterade jag denna genväg och fortsatt mot Julita.
Nu hade jag kört ca 80km och var i stark motvind på väg mot en av vägarna som går norrut från Katrineholm, det lockade att svänga söderut och följa den ändå ner till Kholm och sen tillbaka till Ölmetorp men jag bet ihop och fick faktiskt lite extra energi när jag blev passerad av en EU-moppe som jag kunde pace:a in mot byn med det vackra namnet Äs.
Efter Äs åkte jag mot Eskilstuna och hann halvägs ungefär innan det dök upp en asfalterad väg söderut igen. Jag irrade söderut och hamnade till slut i Valla som ligger strax öster om Katrineholm, därifrån var det cykelväg rakt in till byn och snabbstopp på Shell för korv och cola. Jag hade bara 3 bananer med mig ut så energinivån var låg.
Sista 2,5 milen från Kholm till Ölmetorp gick fort! Medvind, hemlängtan och korvmage...underbart! Känns skönt att ha denna runda gjord. Det jobbigaste med distans (utan sällskap) är att det blir väldigt ensamt. Jag brukar alltid få en låt "på hjärnan" och idag var det Härjarevisan"...bränna röda stugor slå små barn och säga fula ord.." Kommer ihåg en gång för typ 2 månader sedan där jag 6 timmar själv nynnade på "Hej hej Monika", det var en hemsk dag.
Totalt 4 timmar och 53 minuter. 150km. 30,7 i snitthastighet.
För er som inte hängde med i geografin finns här en länk till rundan
Fredriks senaste träningspass
- 1/9 Cykling 121 min 61.71 kmIntervaller. Anders dök inte upp så jag tog taktpinnen och ledde intervallerna. Alla körde mycket bra trots ojämn fysisk nivå. […]
- 31/8 Löpning 36 min 10.12 kmDM på 10 000m. Mycket nöjd med tiden, var nog 11:a i mål tror jag, mycket starkt motstånd! Detta är klart rekord för mig på distansen. wehoo! […]
- 29/8 Cykling 131 min 83.85 kmMotionsloppet Roxen runt. Jag och MJ körde Master i starten. Efter Tornby tog vi av västarna och det var fri fart. I backen in mot Berg höjde jag farten och fick med mig Johan Olsson och Per Björkman, vi tre samarbetade fint hela rundan och gick hem med ca 20-30 sekunder. Jag var helt tom sista milen så spurten var inget för mig. Bra träningspass! […]
Martins senaste träningspass
- 31/8 Löpning 41 min 10 kmDM - 10 000m på bana. Satte målet till 41 minuter vilket jag visste skulle bli tufft. Höll schemat i ca 4km innan tempot började vika, tyckte dock att jag behöll ett bra steg genom hela loppet så med lite mer uthållighetsträning tills nästa år så ska jag bli en sub40-löpare! […]
- 28/8 BodyPump 55 minnästan två månader sedan jag körde pump, det lär kännas imorgon! […]
- 26/8 Löpning - Intervall 45 min2x3000m - 75sek vila - hastighet/medelpuls: 4:04/164 - 4:08/170. Under första intervallen stannade jag och knöt skon så är nöjd med tempot.. Elin och jag sprang åt varsit håll på stångåvarvet vilket gav lite tävlingskänsla också! […]
Recent Comments
- kalle abrahamsson on Angliru på en järnhäst
- Linda on Kalmar järnman – Race report
- Henrik G on Kalmar järnman – Race report
- kalle abrahamsson on Kalmar järnman – Race report
- Odda on Kalmar järnman – Race report
Fredrik & Martin
Fredrik Carlén
Martin Karlsson