Fredrik & Martin – Ironman 2010 It's simple, but it isn't easy.

Lidingöloppet 2009

 Efter två timmar och femtiofyra minuters löpning öppnade sig skogen och jag fick äntligen ge mig ut på Grönsta gärde och den 200m långa upploppsrakan. Det var här inte tal om nån spurt utan att med krämpande vader, lår och säte ta mig i knapp styrfart över mållinjen på Lidingöloppet och samtidigt få avsluta klassikern 2009. Vilken härlig känsla! Till 9 mil på skidor, 30 mil på cykeln och 3km i badbyxor hade nu även 3 mil terränglöpning adderats, och det på ett sätt som var långt ifrån så smärtfritt som jag hoppats på. Nedan följer den långa versionen och all fart, puls och gps-data från loppet finns på: http://bit.ly/4CVuz6

Team Garmin

Lördag 05:00 – Revelj. Vaknade dagen till ära till tonerna av Kentas – Just idag är jag stark. Låg och lyssnade någon minut och lät textraderna sjunka in i bakhuvudet innan jag klev upp ur sängen. Jag kände mig dock tung och såsig i kroppen av det senaste dygnets kolhydratuppladdning men har man varit med förr i sådana här sammanhang så vet man att det är en helt normal känsla när man vaknar på raceday. Jag började med den viktiga detaljen att tejpa bröstvårtorna och därefter dra på mig Akeles tävlingsdräkt innan jag intog min powerbreakfast (hemligt innehåll). Väskan var packad sedan kvällen innan men dubbelkollade så Garmin-klockan och startbeviset var med innan jag gick ner till Konsistoriegatan där Ankie, Marie och hennes förälrar väntade för avfärd.

Jag hade lovat mig själv att hålla en låg profil i bilen på resan upp och inte låta mig frestas av att trissa upp stämning, förväntan och mål hos de övriga två löparna, vilket jag tycker jag lyckades med riktigt bra. Satt ist mest och briljerade med mina kunskaper om Åtvidaberg och älgjakt för Maries föräldrar vilket var ett lyckosamt drag då jag under resten av dagen fick deras fulla support före och efter loppet i allt från transport av överdragskläder till free access i fikakorgen.

Väl uppe på Lidingö hämtade vi ut våra nummerlappar och därefter gav sig Ankie bort till starten för 15km och jag och Marie shoppade loss i mässtältet (jag köpte ett hett linne och tecknade en årsprenumeration på tidningen Runners world) innan vi satte oss och åt sista måltiden innan loppet. Jag förlitade mig till bananer och powerbars medan Marie åt pastasallad. Nu var kroppen redo och efter ett lyckat besök hos bajamaja var det nu dags att stega bort till Koltorp för start.

Martin & Marie är redo!

Uppvärmd och klar stegade jag in i startfålla två och insåg snabbt att jag hamnat i ett startled som kanske låg något över min förmåga. Här fanns bara långa gaseller iförda löpardräkter från välkända löparklubbar, som superfokserade blippade på sina Garmin-klockor minuterna innan start. Här började snabbt en övertro på mig själv ta form, jag hade både Akeledräkt och Garminklocka, nej fullt ös från start fick det bli, jag ville ju inte svika mitt startled!

Första milen avverkades på 49:37min, i efterhand kanske lite för snabbt men just då kändes det bra och det var ju ett resultat av att jag bara surfade med i startledets tempo. Efter 10km blev det också mer lättsprunget vilket gjorde att det saknades anledning att sänka tempot frivilligt.. Halva loppet passerades på 1:15:53 och jag höll fortfrande samma tempo som löpare runt omkring mig. Dock hade jag fått höra att efter halva sträckan bör man känna sig fräsch för det är då det hela börjar. Jag kan verkligen inte säga att jag kände mig fräsch här utan mitt inledande tempo började redan ta ut sin rätt i den hittills kuperade men ändå snälla terrängen. Det var med andra ord hög tid att trycka första nödraketen av tre st jag hade med mig i vätskebältet och hoppas att det skulle rädda mig som så många gånger förut.

Efter 16km började berg&dal-banan, branta uppförsbackar följda av en lika brant nedförsbacke och så fortsatte det i 4km. Pga begränsad träning i tuff terräng fick mina vader ta mkt stryk i uppförsbackarna och framsida lår brände rejält i nerförsluten för att hålla emot min tunga kropp.  Det började ta allt längre tid mellan kilometerspasseringarna och jag blev ständigt omsprungen av löpare som öppnat lite lugnare. Väl framme vid 20km-passeringen kände jag att Lidingö kopplat greppet om mig, benen var minst sagt möra. Stannade till vid vätskekontrollen och drog en nödraket och tre muggar sportdryck innan jag påbörjade sista milen. Klockan hade tickat upp till 1:45 och jag trodde då att jag borde kunna fixa sista milen inom timmen och då landa på en helt okej sluttid.

Det var nu dags för sista milen - terrängen skulle enligt utsago inte vara lika intensiv som de föregående kilometrarna men innehålla fyra mördarbackar varav den första kom direkt. Efter halva backen högg det till i bägge vaderna - kramp. Det vara bara att gå resten av backen vilket iof inte tog mkt längre tid än då mitt rådande tempo. Benen hade gjort sitt och kilometertiden började ticka över 6min de följande kilometrarna.

Efter 25km löpte stigen fint längs vattnet innan den plötsligt svängde av 90 grader rakt upp i skogen och jag möttes av skylten; Välkommen till Abborrbacken. Äntligen var det dags att ta sig an Lidingöloppets själ och hjärta, denna 550m långa backe där många elitlöpare löst parkeringsbiljett genom åren. Inledningen var så brant så jag nästan skrapade näsan i gruset och när vaderna började hugga var det bara att börja gå. Nu började även de negativa tankarna torna upp sig i huvudet, någonstans i denna backe bestämde jag mig för att ringa upp Fredrik efter målgång och blåsa av min Ironman-satsning. Det kändes då omänskligt att springa ytterligare en mil och dessutom cykla och simma innan.

Efter halva backen fick jag dock uppleva kanske det vackrasta ögonblicket under hela klassikern. Lidingö gospelkör stod längs stigen och sjöng. Att höra denna underbara sång av ett tjugotal vackra kvinnor (hallucination?) i kombination med mina bortdomnade ben gjorde att det kändes som en dröm. Jag blev tårögd men var snart tillbaka i verkligheten igen när sången passerats men backen fortsätte. Väl på toppen pep klockan till och visade senaste kilometertid: 7:50 vilket blev loppets bottennotering.

ser starka ut efter målgång!

De sista kilometrarna handlade bara om att ta sig i mål, Lidingö gav mig nu rejält med stryk, krampen högg i vader och lår, i minsta stigning byttes jogg mot gång och i sista nedförsbacken innan upploppet var jag tvungen att gå baklänges nerför för att skona framsida lår från krampen. Pulsen var nere i distanstempo för längesen, jag hade gott om energi i depåerna och pannbenet fick jag aldrig riktigt nytta av. Det här var loppet där benen inte höll helt enkelt.

Angelica gjorde ett bra lopp och kom in två minuter före mig trots att ha varit åtta minuter efter vid 15km. Marie tog in 5min på mig sista 5km och var bara minuten efter i mål och Mårten landade 2 minuter ytterligare efter henne. En tät kamp kvartetten emellan där Angelica drog längsta strået trots att ha haft sämst mellantid av oss alla efter 15km. slutsats av detta?!

2h 54min är ingen konkurrenskraftig tid. Långt ifrån. Trots det kommer jag aldrig påstå att jag är missnöjd. Lidingöloppet är ett monster där många teoretiskt framräknade tidsmål skiter sig fett sista milen. Det krävs mycket löpträning i hård terräng för att lyckas hålla ihop det under 30km. Jag gjorde det iaf på mitt sätt, och nån gång håller det sättet också.. Fredrik fick heller inget samtal. Smärta kan inte lagras i minnet som tur är och Ironmansatsningen är fortfarande helt intakt. Nu väntar för mig en månads lugnare träning innan det stentuffa träningsschemat drar igång på allvar i november för mig och Fredrik.

Jodå, jag och Marie var och firade på Harrys efter loppet. Och självklart hade jag den röda segerkavajen på mig.  Som det anstod!