Fredrik & Martin – Ironman 2010 It's simple, but it isn't easy.

Ett litet styrkebesked på Ombergs branter

Idag gick första upplagan av Ombergslöpet av stapeln, ett terränglopp med start och mål i Hästholmen, däremellan utlovade arrangörerna 15km naturupplevelse i vacker bokskog på Omberg, det stora berget som skiljer Vättern från Östgötaslätten. Jag såg det som ett perfekt tillfälle att få ett sista längre terränglopp i benen inför Lidingö. Jag hade vilat i tre dagar och kände mig äntligen pigg och fräsch i benen efter en längre tid av känningar i låren.

efter 2km, Elin bakom..

När vi anlände till Hästholmen en timme före start låg dimman tät över berget, regnet hängde i luften och en kall vind svepte in från Vättern. Jag kände genast att min klädval, linne och kortbyxor, kanske var i aggresivaste laget men gilladet läget och började värma upp. Kände genast att kroppen inte var bra och jag var spyfärdig genom hela uppvärmningen. Efter att ha vidtagit åtgärder mot den känslan kändes kroppen bra igen och dessutom tog solen och det fina höstvädret överhand lagom till start!

De första två kilometrarna fram till Ombergs fot var flacka vilket inbjöd till en hård inledning som jag inte var sen att utnyttja. Sedan började den längsta och brantaste backen jag upplevt i ett par löparskor. På en lerig och stenig stig tog vi oss 178(!) höjdmeter rakt upp på Ombergs högsta punkt. Efter halva backen var pulsen uppe i över 190 och mjölksyran började hopade sig i benen. Det var helt enkelt bara att börja gå med långa steg vilket visade sig nästan gå snabbare än att "springa" uppför. Jag var inte ensam om att vika ner mig utan alla löpare både framför och bakom mig gick sista biten upp till hjässan. Kilometertiden var nästan 8min uppför backen vilket sabbade planerna att gå under 5min/km över hela distansen. Efter hjässan väntade en lika brant nedförsbacke av rullgrus och lera vilket hindrade för en tempokompensation från uppförsbacken.

Höjdkurva över loppet: lägst 88möh, högst 267möh

triumferande målgång!

Resten av loppet gick genom blandad terräng, upp och ner på leriga småstigar och mer lättsprungna grusvägar. jag kände mig allt starkare ju längre loppet led vilket var ett styrkebesked rent uthållighetsmässigt. Efter en snabb sista 5km så gick jag i mål på tiden 1h 18min vilket gav snittet 5:07min/km. En tid jag är väldigt nöjd med i den tuffa terrängen! Syrran fortsatte segersviten genom att vinna damklassen över den kortare distansen 8km och siktar på att hålla trenden i Bysjöloppet nästa helg.

Nästa helg väntar Stockholm halvmarathon och om tre veckor är det dags för Lidingöloppet. Efter dagens insats känns det som att jag har chansen att knyta ihop klassikersäcken på ett bra sätt trots att löpning är min svagaste gren. Men jag får väl citera ett av våra befäl från lumpartiden:

"Allt som krävs är ett jävligt tjockt pannben."